Det var en gång en flicka som syntes stå under en gatlykta och leta efter något. En gosse fick sålunda syn på henne, tog sig om hakan och efter en stunds funderande gick han så vidare. Det började bli mörkt och en pojke kom förbi, inte heller han gick fram till flickan, som en gentleman skulle ha kunnat göra om historien utspelat sig i England. Det gjorde den dock inte. Efter det att en hel hop människor då och då passerat platsen, den befann sig ungefär 53 meter bort och gatan var ungefär 65 centimeter bred, ja och fem meter förstås, (om du nu skall vara så petig. Var god och läs fortsättningen istället) så förbarmade sig en förtjusande ung dam på cirka 19 år och trettiofem månader. Hennes nyfikenhet var sådan att hon just denna torsdag eftermiddag den sjunde oktober förra seklet, att den besegrade hennes tvekan, vilken varade ungefär elva sekunder. Hon hette Beatrice och flickan som letade hette int Hariette, utan fastmer Harriet. Nåväl, då Beatrice närmat sig den unga flickan, som var över femton, talade de en smula med varandra. Det kunde mycket väl ha låtit någonting i den här stilen.
-Kära du, du tycks söka efter något.
-Ja, kära ni det gör jag.
-Kära du, har du tappat något?
-Ja, kära ni, det har jag.
-Kära du, vad är det du har tappat?
-Ja, kära ni, mitt självförtroende.
-Kära du, var det värdefullt?
-Ja, kära ni det var det.
-Kära du, var tappade du det?
-Ja, kära ni. Där borta, och pekade obestämt med hela handen.
-Kära du, varför letar du då här?
-Ja, kära ni, det undrar jag också, är det kanske ljusare här?

(Det är tyvärr dags för poeten att spisa middag. Ty någon kär gammal typ har ropat med höjd röst 'maten är klar'. Och det tror jag, det blir ju klar soppa på en spik.)