...jag aldrig vågat mig på själv. Hon gick till någon sortens andra hands butik och köpte några saker i porslin för under en hundring. Det blev i vitt med kanske någon sorts färg här och var. En kvinna som stod och läste en bok, en hund av någon ras som förmodligen var en sorts spets, ett gammalt askfat i en trekant och så en man med ett paraply och en grupp med några änglar. Hon visade mig sitt inköp och talade med mig om dem. Vi skulle visst gå på promenad sedan och inför den slog hon in dem i tidningspapper de legat i nyss. Dessa paket lade hon i en påse av tunn plast och så gick vi ut. Eftersom det började regna och vi befann oss intill en stuga av trä som innehöll ett fik så gick vi in där och beställde varsin kopp hett till en form av bakelse med vispad grädde i och någon sorts gul kräm. Det var grädde på den och några bär samt genomskinlig glasyr. Vi lät oss väl smaka och dricka ur en kopp därtill. Småpratade en stund med varandra och skrattade så vi närapå kiknade, varpå en del andra gäster kastade blickar åt vårt håll. En barnfamilj på fem personer kom in från regnet, spanade in våra bakverk som vi åt med sked och de hördes beställa 'likadana som de vid det bordet närmas fönstret'. Ty vi hade satt oss ned vid ett sådant där fönster med spröjser i trä och i vart av tvenne fönsters ramar det fanns sex mindre rutor. Min väninna berättade en märklig historia om en man hon mött en lördag och som hon fick höra sidan var en stöld från en av hennes egna väninnor. Ty hon hade hört en av sina väninnor tala så om en man som skulle ha varit värd att slå an på och när hon sökte upp den personen, själv hade varit mån om att 'prova lyckan'. Därav stölden eller i vilket fall lånet av äventyret och sedan gick det som det brukar. Det var en äventyrlig och nyfiken personlighet hon ägde och när det så slutat regna och vi gått till en busshållplats till där det stod en skara människor för att vänta på just bussen som skulle komma kanske någon kvart senare. Då tog hon fram kassen ur en väska av tyg som hon nödvändigt skulle släpa med sig överallt. Påsen med porslinsfigurerna låtsades hon tappa i stenläggningen vid kuren med bänken och upphov ett 'oh' strax därpå. Sedan tog hon upp påsen och tog ut alla paket ett efter ett och vecklade upp det, samtliga pjäser hade gått sönder utom mannen med paraplyet. Hon lade ner paketet igen på gatan och trampade hårt på det med sin sko så det gick i bitar. För som hon sade strax därpå att han säkert ville göra dem sällskap i sitt elände. Därpå kom så bussen varpå vi klev på och reste med den till vårt resmål och där utspelade sig sedan det som hände då.