"Smärtgränsen finns inte"... sa längdskidåkaren Thomas Wassberg, och föste undan några djävla journalister efter 5-milen, med 1 kg is i skägget. Sixten Jernberg öppnade sina lopp stenhårt, fick en liten svacka, men fortsatte blåköra ifrån konkurrenterna. Han började jobba som smed när han var 13. Det var ingen idé att klaga och tjura över slit, lidande och omständigheter. En riktig karl gnäller inte över småsaker. En riktig karlakarl äter spik till frukost och får vredesutbrott så det sjunger i skogar och i tidningarna. "Undan med er jävla sillmjölkar!" Urkraft och viljor utav stål. Jobba i skogen. Motorsåg? Nix. I dom första Vasaloppen så var det skogsarbetare som åkte skidor 20-30 mil till och från tävlingen... 1968 i OS i Grenoble så kom Toini Gustafsson och bröt ryskornas långvariga dominans. Två Guld. Att bestämma sej för att vinna. Och sen göra det, med skrikande muskler och blodsmak. Vi skulle behöva återuppliva den gammelsvenska mentaliteten och attityden lite, tror jag. Jävlar anamma och integritet. Hederlighet och folkvett. Ärlighet och ursinne. Gränssättning och godhet. Göm ungarnas mobiler och datorer, ta med dom på en spring- eller skidtur. UT med dej, gå och handla, laga mat, hjälp till och städa. Det här är inget hotell. I vår familj hjälps vi åt. Punkt. Sluta tjura. "Om vi ger våra barn kärlek, mer kärlek, och ännu mer kärlek, så kommer folkvettet utav sej själv." sa Astrid Lindgren. Ja, kärlek, gränser, uppmuntran, krav, beröm. Och ännu mera Kärlek.