Genom nattens slöja skönjde jag konturen av ditt leende.
Hur dina ögon såg mig med förundran, när fingrar strök min kind.
Jag såg dig.
Fasaden som rämnade runt dig, när du lät dig bara vara.
I gryningsljuset flätade du mina fingrar och kysste mig i nacken.
Tätt, så tätt höll du mig.
Ville inte resa dig från sängen till alla måstens klocka.
Men plikttroget låste du dörren då vi gick.
Till fasaden och din strukna skjorta.
Och i dagsljuset kände jag dig inte mer.