Jag vägrar att må som jag mår. Tar en ansenlig dos psykofarmaka och mina känslor är avstängda, inte helt avstängda, men nedtonade på ett obehagligt sätt, kan inte skratta och gråta, bli riktigt förbannad, etc. Jag kan inte helt enkelt ha det så här. Döden är att föredra, men jag gillar inte tanken på den nödutgången. Så från och med ikväll så medicinvägrar jag. Orkar inte vara en zombie längre. Det kan mycket sannolikt bli indragningar av permissoner, men det skiter jag blankt i. Jag vill och jag måste bli en människa igen. Annars så väljer jag döden. Jag är en blek skugga av den jag sannerligen är och har varit. Min självkänsla dalar, jag måste verkligen kämpa för att få upp den på rätt nivå. Jävla personlighetsmanipulerande mediciner. Jävla doktor jag har som inte hör av sig. Gud är min läkare. Jag behöver inte någon halvdan läkare som proppar i mig piller, och sen skiter i att förstå konsekvenserna för patienten, biverkningarna, tomheten, vakensömnen, själsfrånvaron. Absenta anima. Jag vill må som jag gjorde här på sjukhuset, på en annan avdelning, för 3-4 år sen. Då skrattade jag och grät i ett underbart flöde när livet lekte. Trots att jag var inlagd så mådde jag jävligt bra jämfört med mitt tillstånd dessa dagar. Det är som att mitt hjärta är utav sten.