Jag sitter utanför ditt rum och väntar. Snart är det min tur. Jag våndas, försöker att inte tänka så mycket vad som ska hända inom den närmsta framtiden. Mp3spelaren och den sköna vilostolen blir min tröst för tillfället. Jag höjer volymen, försöker drömma mig bort och koncentrera mig på musiken istället för mina allt mer förvirrade tankar. Min fot vippar upp och ner till takten i musiken.

Jag är långt borta i tankarnas värld. En skugga dras över mitt ansikte, så jag öppnar ögonen. Du ler, och dina läppar rör sig, du försöker säga något, men jag hör inte för musiken överröstar allt. Så jag tar ut hörlurarna, ler och frågar dig vad du nyss sa. Du ställer om frågan, men allt jag koncenterar mig på är dina läpprörelser. Så fascinerande..

Sakta reser jag mig från stolen och vi vandrar tillsammans in i ditt rum. När jag går bakom dig känner jag doften av din parfym, manlig och viril. Jag motstår mitt behov av att röra dig.

I ditt rum sitter jag på en pinnstol, lagom obekväm för att man inte ska dröja allt för länge. Jag sätter mig längst ut på stolen, som om jag när som helst skulle behöva springa någonstans. Det är varmt här inne, jag svettas och våndas. När som helst skulle jag kunna avlida av värmen, av spänningen och nervositeten.
Du tycks inte märka något av mina inre kval.

Idag är det alltså dags. Idag ska allt komma ut, allt som jag någonsin velat säga. Munnen är torr, känns som ett papper river mig i halsen när jag pratar. Händerna vevar ivrigt i luften, benen sitter tvångsskruvade runt stolsbenen. Mitt inre darrrar, jag försöker att inte verka nervös och uppstirrad, men är säker på att allt syns, att jag går och läsa som en öppen bok. Du sitter bakåtlutad i stolen, med den ena benet över det andra, händerna bakom huvudet. Jag tittar ut genom fönstret, tystnar plötsligt. Ser mig runt omkring i rummet, det känns som om väggarna sluter sig om mig. Jag nyper mig i fingrarna för att komma till liv igen.

Du tittar på mig med bekymrad min, men jag låtsas inte om den. Så fort jag möter din blick slår jag ner min och börjar pilla nervöst med fingrarna. Kläderna klibbar fast på kroppen, jag öppnar munnen för att kunna andas bättre. Rummet känns som en bastu, kan han inte öppna fönstret?, tänker jag desperat. Paniskt försöker jag komma på något att säga, tystnaden är alldeles för kompakt. Försöken till att verka intellektuell och spirituell faller mest platt till marken.
Hela mitt väsen längtar efter att få röra vid dig, att få smeka den mörka solbrända hyn. Ditt okammade långa mörkbruna hår tvinnas mellan dina fingrar, som om du tänker på något. Dina muskler spelar i den alldeles för korta svarta t-shirten, medan din högerhands fingrar trummar otåligt på bordet. När du blir osäker putsar du dina svarta glasögon hårt med nederdelen av t-shirten.

Det blir uppenbart för mig att jag inte kommer våga säga något den här gången heller. Orden känns med ens så platta. Hur ska jag kunna förklara med enkla ord att jag älskar dig? Jag låter tystnaden tala istället.
Din mörka röst ekar i rummet, jag tittar på dig och sväljer hårt. Kanske vet han redan, tänker jag oroligt. Jag försöker lyssna på vad du säger, men det är svårt, jag är mest upptagen med mina egna känslor. Jag ser att du försöker nå fram till mig.

Känslan av allt med en gång kan vara över, att det här är allt jag får, gör att tårarna rinner nerför ansiktet. Jag hindrar dem inte, utan låter dem komma.
Genast rullar du fram stolen, frågar hur det är fatt, men jag är ur stånd till att svara, utan snyftar till och gömmer ansiktet i händerna. Du tar tag i mina händer, håller dem i ett fast grepp som känns tryggt. Tårarna droppar ner på dina skinnbyxor, letar sin väg neråt golvet. Ur ena byxfickan tar du fram ett snytpapper som du torkar mina tårar med. Du ber mig inte förklara något. Som om du förstod allt. Och inga ord var behövda oss emellan. Du ler uppmuntrande mot mig, men säger fortfarande ingenting. En lång stund sitter du och tittar på mig, samtidigt som du håller mina händer. Efter en stund känns sorgen mer hanterbar och gråten ebbar ut.

Innan vi skiljs åt kysser du min panna och sticker till mig ett meddelande. Jag får inte läsa det förräns jag kommer hem. Det sista jag ser innan jag går är ett ögonkast från dig. Det är så mycket känslor i det som jag inte kan tolka.

När jag kommer hem, går jag in på sovrummet, tänder en lampa och sätter mig i sängen. Med darrande händer vecklar jag upp papperslappen och läser:

- - - - Jag skulle älska dig. Om jag kunde. - - - -