I det dunkla månskenet jag låg paralyserad, naken och besegrad. Jag hade inga krafter kvar att slåss med. Om döden kommit nu hade jag glädjeligen följt med henne till vilken plats hon än ville föra mig till.
Men ingen kom och sakta kom mina krafter tillbaka. Jag kunde känna av min kropp mer och mer. Jag hade ont precis överallt och hade garanterat några brutna revben.

Helt plötsligt ändrades karaktären på luften. Den blev tätare. Kyligare. En tät dimbank gled fram genom skogen.

Jag tänkte att nu slipper jag lida mer. Nu är det slut på allt. Jag är redo för den eviga vilan.

Men döden kom inte i den skepnaden jag trodde. Natten flöt på och sakta återvända lite styrka i mina frusna lemmar. Jag skrek. Jag bad till Gud. Satan Jehova vem som än kan tänkas lyssna i nöd.

I bakgrunden skymtade jag den Röda Dörren som nu stod öppen och ut ur den vällde dimman fram. Mina antagonister och själsslukande avskum. De var inte av denna värld så mycket var tydligt.

De var långa med krökte armar och hungriga munnar. Mer han jag inte se innan jag svimmade av ren skräck. När jag kom till sans var allt annorlunda och jag hade överlevt. Med mig hade jag en nyfunnen kraft som endast kunde förklaras av ren kärlek till livet.

Jag reste mig försiktigt upp och sträckte försiktigt på mina stela leder och muskler. Jag vandrade i vad jag trodde var riktning mot vägen. Jag var törstig, hungrig och fruktansvärt trött. Men framför allt var jag vid liv!