...jag var ensam om att vara jag.
Det var jag visserligen.
Bara att jag inte var ensam om
att vara som jag.

Visste inte på vilken fot att stå
och om jag skulle vara glad
för den saken och upptäckten.

(Jag har inte upptäckt något land än,
men det kommer jag förstås
att göra om jag reser dit.
Om jag vill veta något om området
kan jag alltid fråga någon
som redan bor där, exempelvis infödingarna.)

Länge levde jag i villfarelsen om
att jag var mer än solo.

Men så fick jag veta, av en vän,
att det vara bara något jag fått för mig.
Att det istället 'där ute', ännu finns
och fanns och funnits människor som jag.
Bara inte just jag, men som i vilket fall.

Och även om jag fått höra saker som
'var människa är unik', så betyder det mest
att 'jag är bäst på att vara jag,
få andra skulle gå iland med uppgiften'.

Gå iland kan jag.
Även segla med vindarna, väta ett finger
och känna vartåt vinden blåser.