Ickeplats, nollpunkt, orum, allemansland:

Gamla sjukhusbiblioteket
på Sunderby lasarett;
utrymt, tomt
så när som på några soffor,
stolar och bord,
och tre, fyra kuddar inlagda;

ett inofficiellt vilrum,
upplåtet
åt vemsomhelst
i en outnyttjad glipa i tiden:

Jag lutar på en soffa i denna bortvändhet,
bakom insynskyddande skärmar;
studerar partiet om Lublins judiska historia,
utplånad i Förintelsen
och utsuddad under sentida motorvägar
och parkeringsplatser,
ett inofficiellt vilorum
som det skildras i Peter Handbergs nyutkomna bok
”Världens yttersta platser; judiska spår”:

Jag förnimmer passerande skuggor
ute i glasgården
bortom tonade rutor,
medan hissarnas avlägsna elektroniska dubbelpling
erbjuder vertikalförflyttningar
långt bort i anonymiteten,
i en stämning icke olik den jag finner
i Handbergs text
som jag har som väntelitteratur
denna decemberdag
i ett bibliotek utan böcker,
i en väntsal utan avgångar

Den samtida mänskligheten flödar
runt denna bortvända paus,
som vattnet över rötter,
runt mossbelupna flyttblock
i Norrlandsskogarnas väldiga vårflod

En kvinna nynnar sporadiskt,
med långa pauser,
bakom väggen,
inne på Fysioterapin

Mina tankar vilar
i en sekulär helgedom,
en tom rumslighet
mitt i människosorlet,
en tillflykt i civilisationsbruset,
en fristad
i tidens omutlighet