Ensamhet luktar illa, viss ensamhet. Den sortens ensamhet som finns i hela kroppen, den som syns på långt håll och som gör att ingen, INGEN, sätter sig bredvid en på bussen annat än i yttersta nödfall. Om man möter en bekant och stannar till för att säga något om vädret eller den eviga blåsten, ser man hur personen stelnar till, ursäktar sig, backar och lättad går vidare. Själv står man kvar, ännu mer ensam.
Den ensamheten är svår. Sen finns det andra sorters ensamheter, den bästa sorten är den man själv valt; jag trivs, bor själv, men är inte ensam.