Sverige är som en dysfunktionell familj där barnen gör allt för att saker ska funka men där föräldrarna (upptagna av sig själva och varandra), varken lyssnar eller fattar de mest basala saker, utan gör om, för att inte de själva (notera: de själva), ska uppfattas som misslyckade och därmed förlora både ansikte och makt. Makten över berättelsen är större än någonting annat. Idé före funktion. Den egna framgången framför helhetens bästa. Så skapas kaos.