En mycket vacker plats, där jag då befann mig. Solen sken, värmde min rygg och mina kläder. Fåglar kunde skymtas i alla de stora, lövrika ekar som stod utspridda omkring den smala stigen jag gick på, deras sång var som musik i mina öron. Det var varmt, dock inte olidligt, det kom gång efter annan en svalkande bris för att kyla min kropp, den rena luften doftade av syréner och frihet, dess magiska atmosfär trollband mig. Gräset jag kände under mina bara fötter var mjukt som sammet, torrt, dock ändå friskt, och alla växter omkring mig strålade av liv, där fanns fjärilar i massor. Jag kunde höra skratt, vänliga sådana, dock kunde jag inte se några andra varelser än mig själv och ett fåtal djur. Snart hördes komplimanger och beröm, jag minns att jag blev alldeles tårögd av all den uppskattning jag hörde, trots att jag inte kunde se dess källa. Jag kände mycket lycklig, glad. Ett slags lugn lägrade sig över mitt sinne, den ensamhet jag kände var endast positiv. Snart kunde jag se en valvbåge på stigen framför mig, gjord av en slags vit, skimrande sten, och rosor som slingrade sig upp för dess runda pelare, rosor med en rosaaktig ton i färgen. Valvet såg ut att ha placerats där slumpvis, ty ingenting omkring det skvallrade om dess syfte. Jag ryckte på axlarna, log för mig själv, då jag tog ett steg under den.

Skillnaden slog mig som ett knytnävsslag, fick mig genast att vackla. Allt det som jag för bara några minuter sedan njutit av så mycket var nu borta, dagen hade övergått till natt, dess värme till bitande kyla. Snön gick mig ända till knäna, lamslog mig för några få sekunder, dock dröjde det inte länge förrän jag började darra, ty dess kyla fortplantade sig från mina nakna fötter och upp genom min kropp, mitt lugn ersattes med skräck och panik. Jag såg tillbaka genom valvbågen, kunde inte se en skymt av det sommarland jag kom från, så jag fortsatte min vandring, på stapplande steg av fötter stelfrusna av kylan. Träden omkring mig var inte längre stora och gröna, utan svarta och döda, inte ett löv syntes på deras tunna, nakna grenar. Vart jag såg fanns det bara döda växter, allt i det karga landskap som utbredde sig framför mig gick i grått och svart. Kråkor kunde skymtas bland trädens grenar, och rädslans isande hand höll snart mitt hjärta i ett järngrepp, utan att ge mig en chans att undfly den starka psykiska smärta jag kände inom mig, den sorg som vällde upp i mitt inre då jag hörde vad rösterna i denna värld hade att säga mig. Förolämpningar, nedsättande ord, bannor och elaka skratt haglade över mig, förblindade mig av tårar. Det växte törne omkring mig, vars taggar skrapade mitt bara skinn, lämnade fläckar av blod bakom mig i snön. Smärtan som uppkom då kall luft och isande vatten mötte nyöppnat sår fick mig att bita ihop, trots att jag förlorat känseln i bägge fötterna - detta var en smärta jag aldrig tidigare känt. Snart såg jag återigen en valvbåge, denna gång gjord av svart, matt sten. Jag tvekade länge att gå nära den, ty kråkornas oljud som smärtade mina öron fick mig att skrika, men jag kämpade mig framåt så gott jag kunde. Min rädsla växte sig starkare ju närmare jag kom, dock lyckades jag på något förunderligt sätt kämpa mig vidare, steg för steg, meter för meter. Då jag kom fram, insåg jag att jag inte skulle kunna ta ett enda steg till, jag minns att paniken kom över mig som en om möjligt ännu starkare våg än förut. Skulle jag bli fast här, tills jag dog av kyla eller trötthet? Med mina sista krafter kastade jag mig framåt, rakt igenom valvet, det svartnade för ögonen på mig, och jag andades mycket hårt och ansträngt. Jag kände mig återigen mycket varm, det dröjde inte länge förrän jag hörde en röst.
- Nästa, Kungsbacka station. Kungsbacka station.
Jag slog upp ögonen, tog min väska i ett fast grepp, och klev av tåget, ned på perrongen.
Mina tankar snuddade vid minnena av det jag upplevt för bara någon minut sedan, något jag nu snart skulle glömma bort tills nästa tågresa skulle äga rum.
En resa genom mina tankar..