Var och en som varit i staden en tidig morgon i april,
då gatan som egentligen inte borde kunna upplevas
som blåsig, ändå var som besjälad av en häftig vind
från norr. Det blåste en envis vind från ett väderstreck,
som gjorde var morgon till ett litet helvete. Ett råkallt
helvete där det ständigt rådde motvind, som en annan
kunde han kämpat sig emot.

Det var Dalagatan i Stockholm 1873, uppstigen ur jordens
innandöme från station Odenplan, gåendes Odengatan
fram och så in på Dalagatan och något hundratal meter,
för att sedan svänga in på Sankt Eriksgatan, passera
Vanadislunden och leta sig ner till Norra Stationsgatan.

Att det fanns en och annan butik eller restaurant längs
vägen dit, det lade en frusen gestalt knappast märke till.
Bara den envisa snålblåsten som kunde få en själv att
undra om det var den gata i staden som var den mest
blåsiga.

Många år senare skulle någon lustigt nog, i ett program
i radio, tala om just den gatan som varande huvudstadens
mest blåsiga gata. Den var såväl lång som just upplevd
varande ett sant hålrum till helvetet, fast isande kallt
till och med i april.

(Texten är från 2018 och bilden är som du nog ser,
från ungefär 2008. Gatan på bilden visar dock inte just
området kring Odenplan, utan är desto mer troligt tagen
kring trakterna av Hornstull på Söder. Som så många vet,
vilka bebor just huvudstaden, Odenplan kan hittas mera
norrut i staden.

På den malm vilken inte gärna går under namn som
Djurgården eller Södermalm. Staden har exempelvis även
en malm i väster samt Norrmalm och Östermalm.
Staden är stor för landet den är belägen i, men ett intet
förstås mot exempelvis Paris, London eller varför inte
Calcutta, Tokyo samt New Orleans.)