varken handen eller handsken greppar
det leder ofelbart mot öknen
där vandraren nött mattan blanksliten
Kom inte och säg annat än vi lever i ett spänningsfält
det rationella och intuitiva
Fältet vi går över är verkligheten, men ingendera kan upphävas
verkligheten den väder och vind utsatta väggen
där instinkten växer upp från grunden
målar över det gråa hoppets färg

Att försöka tvinga någon försaka både tak och rymd
är själva livet förneka

Visst känner jag medlidande men för den skull
doppar jag inte mer tån i grumligt vatten
krokodiler har näst intill den amputerat
Varje andetag, varje droppe ljus
bär jag varsamt för inget spilla
steg efter steg träder verkligheten fram
skärvor växer samman till helhet