Redan som sextonåring skrev
hon sin självbiografi,
hon var synskt begåvad.

Det visade sig när hon närmat
sig de fyrtio,
att hon ditintills förutspått rätt,
precis som det var en livskarta,
in i minsta avgörande detalj,
destruktivt komponerad
med pessimismens negativaste
klangbotten och djupaste cynism.

Utan att vara vare sig genetiker,
kriminalantropolog,hjärnforskare,
psykiatriker eller teolog,
insåg hon att hon fötts med onda
gener.

Återstoden av sitt liv levde hon
som nunna,
beskyddande av den heliga Birgitta.

*