...syskon och alla andra människor som avviker
från att vara som jag.
Är att de så gärna undviker att vara som jag.
Delvis för att de anser att det visst är gott nog
åt mig att jag är som jag är.
Men de menar samtidigt att det duger gott nog
åt dem att vara som de är i sig själva.
Att de vant sig vid det.
Som att Ulla vant sig vid att vara Ulla,
förutom att vara kvinna.
Ulla är ju 'född sådan' och då är det även
'så mycket lättare' att vänja sig vid att vara kvinna,
om hon redan är av honkön då hon föds.
Likadant är det troligen att vara en Henry,
Anders eller Knut.
Bara att som Ulla brukar uttrycka sig,
en kan ju inte veta helt säkert att det är någorlunda lika,
bara att det är högst troligt.
Som två amerikanska män upptäckte när de hade velat
byta kön rent operativt, redan sedan de var små
och ändå väntat genom att träffa läkare och specialister
samt människor som något före dem själva.
Vilka genomgått just sådana saker som de vilka vilja byta
kön genomgått och som sedan även gjort
denna genomgång och transformation.
Bara att de själva, båda två ungefär samtidigt efteråt.
När de väl bytt kön rent operativt
och köpt sig andra kläder samt lärt att gå,
tala och föra sig som kvinnor.
Upptäckt en sak som de 'inte tänkt på fullt ut',
innan de gjorde sina som korrigerande operationer.
Att även om en människa byter kön och
'hela baletten' som ingår där.
De samtidigt inte plötsligt byter personlighet rent mentalt.
De hade väntat sig att även deras själar
skulle komma att kunna 'växla spår'.
De var dock 'samma gamla' Keith och William,
som de var innan och de tänkte på ett 'pojkaktigt sätt',
de resonerade och hade samma intressen
som karlar brukar ha, besvärligt nog, efter sina byten.
Detta faktum, med en del andra saker
som de blev medvetna om,
gjorde att de redan efter att ha givit sina
nya identiteter 'en chans',
de kom att hysa ånger och en stark vilja
att 'byta tillbaka' till karlars identiteter och kroppar.
Bara att det tycks ha stött på svårigheter,
just att 'återställare' kunde vara småsvårt.
För att inte säga 'omöjligt' och att de sedan därför
fick 'stå sitt kast'.
Det var också därför de fått vänta något,
en femton eller tjugo år,
på att få sitt beslut fastställt.
Nu är det visserligen så att 'många nog',
kanske en åttiosju procent eller så,
som antingen inte ångrar sig eller i vilket fall
inte försöker 'byta tillbaka'
eller prata i den vägen, ge uttryck för det.
De verkar alltså nöjda med att äntligen fått uppleva
hur det är, även rent kroppsligt,
det de vetat så länge redan.
Bara att jag personligen aldrig skulle kunna tänka mig
att själen även den,
plötsligt skulle kunna 'byta sida'.
Det är väl som att ha hållit på Barcelona i fotboll
och plötsligt börja heja på Machester city i själva England.
Själv håller jag ju inte ens på Borås eller Norrköping,
trots att jag inte ens någonsin bott där
eller haft en morbror där.
Nej, men på den som kommer fyra i att gå,
när de är tävling i den sporten,
då håller jag förstås på Grängesberg eller Alingsås.
Utan att veta om de ens har ett lag.
I att gå något fortare, likt de ofta gör i en tävling.
Men om de har, ja då borde de absolut ha
minst fyra sådana i den sporten.
Ett med kvinnor, ett med män och så ett med unga flickor
och ett med unga pojkar, för det vet en ju,
att skall en börja alls med något,
en bör enrollera ungdom redan tidigt
i vilken frågesport som helst.
Ungefär som att fråga i skolan var Göteborg är beläget
och få det mycket rätta svaret
att det ligger (är beläget) utanför Örebro.
Ty som de flesta redan tror sig veta.
Det som inte ligger i Örebro.
Det är helt enkelt beläget utanför.