Finns det tid att hinna ikapp den där hästen? Frågade hon mig. Jag ryckte på axlarna. Vad visste jag. Jag skulle aldrig orka springa ikapp även om det fanns tid. Men om det fanns tid, det visste jag inte. Hon tyckte om att springa, och fundera på om hon skulle hinna springa. Tänka på hur det skulle kännas att hinna ikapp. Den där hästen som var snabbare än henne och som passerat förbi för en tid sedan nu. Men hon ville springa ikapp. Inte för att rida på den. Bara för att veta att hon kunde springa ikapp en häst. Och att hon hade tiden att göra det. Att hon kunde dividera med sig själv, och mig, under en sekvens av tid. Och ändå hinna ikapp den. Jag själv hade redan vänt mig om och börjat gå hem. Jag vände inte tillbaka för att se om hon givit sig av. Gåendes, springandes. Eller om hon stod kvar och letade efter nästa häst.