Det här är en historia om en ensam man
den skulle faktiskt kunna vara lite sann
när allt var kallt och fruset
så gick han ut ur huset
och tänkte på sin stilla promenad:
Var glad!

Men det var väldigt mörkt i alla andras hus
och ingenstans han kunde finna något ljus
för plötsligt rådde natten
och var fanns lilla katten?
Hur kunde allt i världen bli så stort
så fort?

Men mannen bara gick och gick och gick ändå
han ville bara hitta nån att hälsa på
i stormigt snöoväder
och utan ytterkläder
han gick på tomma gatorna och frös
och rös

När mannen hade gått ända till Svealand
han såg någon som vänligt sträckte ut sin hand
där stod en vacker kvinna
han äntligen fick finna
med läppar som han hade kysst så ömt
och glömt

Han kämpade sig fram till hennes varma famn
och viskade med rörelse sin hustrus namn
han struntade i huset
han hade funnit ljuset
och plötsligt stod han trygg och varm i lä
på knä

Och i den tysta lugna gryningssolens sken
vid lyktstolpen det låg en man så död som sten
att vinterns mjuka tårar kan ge så kalla kårar
är sanningen som faktiskt tog sig ut
till slut