Jag avskyr vårens hybris och dess otäcka ljus. Dödsdömda blommor står och bjuder ut sig horaktigt och försöker imponera på oss.
Nästan allting i världen gör mig blytungt alienerad. Det finns ingen och ingenting i världen som kan rädda oss och livet är ett pinsamt och fullständigt meningslöst helvete. Småfåglarna juckar på i holkarna frenetiskt och sommarens maniska skov är snart över oss.
Människorna på stan ser ut som robotar med tomma blickar och de gömmer sig bakom sina tomma ord. Djävulen äter glass och beskådar det mänskliga eländet och visslar på en glad melodi. Jag går strax och hämtar en kopp av avdelningens mediokra kaffe. Jag längtar efter att bara helt självklart fridfullt somna in och dö.
Solen lyser ned på världens trauma och min ångestfyllda alienation är förstenat monumental.