När jag infångades var jag halvvuxen och var den enda de lyckades fånga, orsaken var att jag hade oturen att vara på marken och var så upptagen med att försöka knäcka en nöt att jag inte märkte dom. Mina försök att slita mig loss var förgäves.
Jag skrek och försökte bitas men domnade sakta bort efter de hade stuckit mig med något i benet.
När jag vaknade hade jag en förskräcklig huvudvärk och befann mig i en bur. Det var galler runt om men glesa nog för mig att kunna sticka ut en hand. Jag upptäckte snabbt att det gav mig många fördelar.
Buren med mig lyftes upp på ett flak och det skumpade förskräckligt när det rörde sig. Överallt såg jag människor på vägen som vinkade åt mig, jag vinkade tillbaka.
Ibland när vi stannade slängde de in saker till mig. Jag bet och smakade, sträckte ut handen för mer, om jag inte gillade det gav jag till ett grin och slängde tillbaka till deras förtjusning . Om jag gillade det skrattade jag med hela ansiktet.
Plötsligt stannade bilen och buren lyftes av. Jag befann mig i en trädgård med blommor och träd. En svartklädd man kom fram och pratade med mig, jag förstod inte vad han sade men han såg vänlig ut och sträckte fram en banan. Jag åt med god aptit. Först hade jag tänkt bita honom men då jag är en klok apa insåg jag att skulle bara bli värre om jag gjorde det.
Jag fick både mat och vatten i buren. Etter några dagar kom den svartklädde mannen mannen fram till mig och sade. "Vi hade tänkt släppa ut dig men för att du inte skall rymma så kommer vi ha ett halsband på dig". Jag förstod förstås inte vad han sade, men insåg som den kloka apa jag var att det var bäst att göra som han ville.
Jag hade lärt mig några få människoord till deras förvåning. Jag kunde säga hej och tack så mycket, det hade behövts mycket övning då aptungor inte är gjorda för sådana ord, men av någon anledning så var jag född med en för apor ovanligt lång tunga.
Den svartklädde mannen öppnade luckan i buren, jag tittade nyfiket ut beredd på att ta ett jätteskutt ut i friheten, men innan jag hann hade han trätt ett halsband över mitt huvud och band fast ändan på kopplet i ett träd. Det första jag gjorde var att klättra så högt upp i trädet som linan tillät.
Där satt jag och tittade ner på mannen, hej, tack så mycket upprepade jag, mannan skrattade och slängde upp en banan till mig som jag fångade skickligt.
Dagarna gick jag fick mat och vatten och njöt av den lilla frihet jag hade fått, efter allt var jag en ganska förnöjsam och dessutom ovanligt klok för att vara en liten apa.
Mannen och jag blev alltmer vänner, han tog bort kopplet och jag följde honom vart han än gick. Men ibland måste han ge sig i väg och satte på mig kopplet och band fast det i trädet.
Jag lärde mig mer och mer ord, tillslut kunde jag hela meningar. Det var inte alltid jag förstod vad jag sade men på omgivningens reaktion förstod jag snart vad det betydde.
Ibland hade mannen sammankomster i sitt hus, då kom en massa människor, drack kaffe åt kakor och pratade. Jag var nu som en av familjen och hade lärt mig att äta och dricka på människors vis. Alla visste vem jag var och hälsade på mig.
Mannen höll vid dessa tillfällen anförande som alla lyssnade andäktigt på. Jag lärde mig snabbt dessa utantill då jag hade ett utmärkt minne.
Mannens hustru som var mycket snäll, hade jag god kontakt med, hon lärde mig mycket. Alla sammankomster brukade avslutas med att hon sjöng och spelade på orgeln och alla sjöng med. Jag lärde mig snabbt alla melodier.
Dagarna gick och det började bli långtråkigt. Mannen med den svarta rocken insåg att jag behövde mer stimulans han hade sedan länge insett att jag var ovanligt klok för att vara en apa och funderade på om alla i min flock kanske hade utvecklats annorlunda än andra grupper i historien.
En dag tog han med mig till ett stort tält, där var en massa människor samlade.
Min man höll långa anföranden, emellanåt utbrast alla halleluja,pris vare gud. Man sjöng sånger klappade händer och ropade halleluja. Alls tycktes vara mycket lyckliga. Jag var med hela tiden och de betraktade mig så småningom som en i församlingen.
Vid en av sammankomsterna tog jag mod till mig och vinkade jag att jag ville säga något. Jag klev fram på podiet och predikade det jag lärt mig utantill, alla lyssnade förvånat ,sedan började jag klappa händerna i takt. Mannens hustru började spela på orgeln, jag hoppade ner från podiet sprang runt bland alla och skrek halleluja, halleluja äre vare gud, alla klappade händerna och höjde dem mot skyn.
Stämningen blev högre och högre alla blev som i extas. Jag sprang runt runt och var överallt. Hejade på och klappade händerna, ljudet var öronbedövande
Till slut blev alla så trötta att de föll ner på golvet och kropparna ryckte som i konvulsionen bara ett och annat svagt halleluja hördes.
Från den dagen var jag med på alla sammankomster, jag var höjdpunkten.
Ryktet spred sig alla villa komma till församlingen och lyssna på den förunderliga apan.
Församlingen växte och växte, jag gick så småningom delvis över till mitt eget språk som min grupp hade talat i djungeln. Men det tycktes inte spela någon större roll, tvärt om. Extasen blev ännu intensivare när de lärde sig härma mitt apspråk.