(Har placerats i sin egen kategori.
Korta sagor för de litet större barnen).

En man i 37-årsåldern vankar fram och åter i en korridor belägen i en tågvagn.
Han mumlar någonting för sig själv.
Det är knappt hörbart, tills han höjer röstläget något och kanske även betonar andra ord något även.
Vad yttrar han då?
'Jag måste verkligen göra något åt saken'.
Bara att han säger det på engelska.
'I (really) must do something about it'.
Really, inom parentes, eftersom han annars lätt skulle kunna missförstå hur att yttra det, eller om det kanske skulle kunna vara mer finstilt underförstått.
I England tycks de ofta nog föredra sitt eget språk.
Tåget befinner sig i England och är på väg till en plats i England.
Det står alltså inte stilla och är inne för reparation, ungefär som i en depå för ett eller annat bilmärke i tävlingen 'Formel 1'.
Nej, tåget befinns vara 'i tjänst'.
Mannen är iklädd en smula färgglada kläder, och även om en eller annan stolt tjurfäktare omkring 1952, kunde ses bära just stiliga och en smula färgglada kläder då för tiden.
Så är mannen verkligen inte tjurfäktare.
Inte ens en av den mer spansktalande sorten.
Han är inte ens medlem av överhuset.
Inte just då i vilket fall.
Han vankar alltså av och an i en korridor, vilken ofta mellan stationsuppehållen befinner sig i rörelse.
Året är 1974 i mitten av maj och klockan kan väl vara en kvart över två eller så.
Han bär ingen hatt vid tillfället, inte ens en mössa faktiskt, eftersom det visserligen är en smula kallt ute, men för tillfället ligger hatten på en hylla borta i hans kupé för sex personer, bara att han inte reser i sällskap just under denna som turné.
Till korridoren öppnas plötsligt men högst odramatiskt en dörr, släpper igenom en annan man, denna i slutet av de trettio och således något äldre än den förste mannen, vilken inte är hemlig agent med kodnamnet 'Trafalgar Square' eller ens 'Mister Simeon MacMaster'.
Istället bär han namnet 'P. Smith'.
Nej, inte den P. Smith, i en lätt humoristisk bok av P. G. W.
Utan en annan man med ett lätt snarlikt namn.
I detta fall, P. H. Smith.
H står för 'Harold'.
In kommer det som sagt en man och han har fått turen att bära namnet 'John H. Winkelsmuther'.
Konduktören i andra vagnen har begåvats med en viss talang och har valt att just då han utövar sin talang för C. C. L.
Vilket skulle kunna stå för Could not Care Less.
Bara att det nog inte gör det.
Denne man bär uniform.
Den för bolaget så populära färgblandningen som linjens konduktörer bär.
Ja, du som färdats sträckan vet ju själv hur den klädseln ofta tar sig ut.
Minus de fläckar som kostymeringen tar till sig under sträckningens färder och skeenden.
Mannen i korridoren, som först var där, när historien tog sig början.
Inte världshistorien i ord och bild, utan historien jag skriver på just i rappet.
(Telefonen ringer, ett litet oväntat väntat avbrott och en smula småprat med väninnan.
Som tur var kunde det hållas kort, även om en viss syrlighet kunde veta att spåras från andra änden av tråden, någonstans i mitten av samtalet, som varade strax under två minuter.
Men jag återupptog sedan skrivandet, till en möjlig läsares möjliga förnöjelse.
Läsarens behov borde ju ändå få gå först, sorteras in i finrummets salong).
Mannen mumlade om och om igen för sig själv, med ett visst eftertryck på ett visst ord var gång, provade för säkerhets skull att säga dem på litet olika dialekter.
Som södra London, ja helt enkelt olika uttal som de hörts yttrats i en och samma stad, exempelvis söder och norr om floden.
I norra eller södra delen av vissa grevskap och så vidare.
'I (really) must do something about it'.
'I (really?) must do something about it'.
'I (really) must do something about it'.
'I (really) must do something about it'.
Ja, du börjar få in snitsen själv nu?
Du tycker att det är litet som refrängen i en sång?
Tycke är ju en sak och meningen, i kråksången, är en smula annan.
Men rätt att tycka, kan ju en eventuell läsare ha ändå.
(Skall vi gå tillbaka till historien nu kanske?
Vad?
Sagan.
Just det, sagan.
Den invändningen var minsann hårfin)
Den andre mannen hörde den förste mannen yttra sig, en sorts mummel i stigande och sjunkande bråddjup.
Man B. försökte höra vilka orden var.
Det var något om ... ..., nej det var inte några kodord yttrade via morse-alfabetet.
Men om och om igen i vilket fall.
Ibland gick det dock inte att höra vad det var för 'kind of rotvälska'.
Men så hörde han det i alla fall.
Mannen som gick korridoren fram och åter, han vände i andra änden, han började inte gå baklänges plötsligt.
Så kom han i möte med mötet av en annan man i korridoren.
Man A tycktes överväga om den kupé han hyrt via sin biljett för resan vore att föredra.
Men innan han hunnit tänka tanken ända bort till Grönland eller så, sade den andra visst något. Samtalet kom att låta ungefär så här.
'I (really) must do something about it'.
'You need to do something?'
'I (really) must do something about it'.
Och bara microsekunder senare, åter igen.
'I (really) must do something about it'.
'You need to do something?'
'Even you have a part in this play?'
Här uppstod ett ögonblicks tystnad.
Av ren artighet mot de inblandade, motstår jag med viss svårighet att återge i exakt helhet denna tystnad.
En tågresa är sällan tyst, men samtalet tystnade.
I övrigt hördes en del ljud, likt en formlig kaskad ljöd genom mörkret... de for genom en oupplyst tunnel en del av stunden, men även om där var mörkt som i en ej upplyst garderob, så förekom en del identifierbara och mindre identifierbara ljud.
En lukt spred sig en smula i luften, då dörren åter öppnades och släppte in några ännu ej helt identifierade personer.
Dock kunde en vaken iakttagare tolka det som tre vuxna samt ett barn.
En av de vuxna verkade ha uppnått en högst respektlös ålder, hon verkade tycka ungefär som riktigt unga barn, 'jag gör vad fan jag vill och det skall du enbart...' ungefär så, minus en del här ej återgivna kraftens uttryck.
Då sällskapet passerat efter att ha slamrat en smula med dörren i andra änden av korridoren, återupptogs en som fundersam tystnad.
De båda männen verkade vara något förbryllade, befinnande sig dock tryggt och säkert i sin egen värld.
Det började dugga utanför tåget.
Sedan öste det en smula ned, det blixtrade.
Det kom en öronbedövande knall och så formligen forsade vattnet ned, några stenkast därifrån i vilket fall.
Just i tågets närhet kom det inte att blåsa full storm eller som sagt regna just tappert.
Männen verkade se forskande en stund på varandra.
Ingen av dem verkade vilja yttra sig först.
Men så ryckte man A på axlarna och så var stunden till ända.
Mannen som för en stund sedan (det var nog en stund av just akademisk typ, ehuru ingen har kunnat säkert säga hur kort eller lång våglängden är på en sådan, ibland är den litet som ett trafikljus, ha varit rött eller grönt och så besvärligt nog, ha verkat fastna på gult) återupptog sin promenad genom korridoren och försvann ur synfältet.
Dörren hördes dock slamra en smula bakom honom.
Eftersom de var gentlemen, lyfte de bägge på en osynlig hatt, var och en för sig och harklade sig bara lätt, under de flyende ögonblick de ännu kunnat se varandra.