Kära Lena!

Hoppas allt är väl, just nu när du cyklar upp för backen, hemåt.

Idag blev du "överglad" på jobbet.
Du ville ju så gärna visa att du uppskattade presenten du fick på 15- årsdagen.
Du ville så gärna att de tyckte om dig lite. Arbetskamraterna skrattade åt dig, snällt, men ändå. De skrattade! Dom är ju ganska gamla dina arbetskamrater, över 20! De har arbetat här i många år. En av dem har jobbat på detta stället i, jag tror det är 6 år. "Jag tillhör inventarierna här", säger hon. De kan ju allt! Och du gör fel gång på gång. Tänk om du inte får stanna på den här arbetsplatsen?
Du vill läsa vidare, men hur skall det gå till?
Mor och far har ju inte råd att låta dig gå i skolan och förresten är det så långt iväg till realskolan.
Det är intressant att arbeta här, du lär dig mycket. Varje dag lär du något nytt.
Du ska gå på folkhögskola när du fyller 18, det har du tänkt ut. Det är tre år dit. Man kan ta studielån, det vet du.
Det var en duk du fick. En vit linneduk med rosa ränder. "Oj, en så vacker duk", säger du. Och tack så väldigt mycket, säger du, lite för många gånger.
Så skrattar dom, överseende, överlägset.
(Du som inte ens tänker gifta dig, vad skall du med en duk till. Och vem skulle vilja ha dig?) Duken finns kvar 55 år senare, i bra skick.
Kära du! Kära lilla du! Så många funderingar du har. Jag vet att du känner dig ensammast i världen. Vem skall du fråga? Ingen kan väl vara som du inuti? Och vem kan förstå?
Kära du, visst kan du prata med någon.
Mor till exempel. Alla går igenom liknande saker, förstår du. Eller tänk om du skulle ta och skriva ett brev till dig själv att läsa 55 år senare?
Vet du Lena, det kommer att gå bra för dig. En del som känns totalt oöverstigligt för dig nu, som att gå i skolan, det kommer du att få göra. Du ska få se!
Jag vet ju att du drömmer om att skriva, jag som har facit vet ju att det inte kommer att bli mycket av den varan. Men du skriver dagbok, lite från och till, men ändå, du skriver. Jag ser ju vad det står där mellan raderna.
Kära du, tänk om jag kunde hålla om dig och säga att du är bra, du kan. Du är mycket bättre än du tror. Var inte rädd. Räta på ryggen!
Tänk om jag skulle kunna glänta lite, lite på ett fönster mot framtiden, så att du kan få kika lite på någon av alla fina stunder som kommer till dig, senare i livet. Du tar körkort. Och mor har beställt tårta. Tänk, köpt tårta!
När du håller ditt första barn i famnen till exempel. Helt otänkbart för dig idag när du är 15.
Du klarar det. Våga lite, lite mer. Tillåt dig att vila. Lär dig säga NEJ och lär dig att säga JA också.
Min vän, lev på, allt blir inte bra, men väldigt mycket blir hur bra som helst.

Kramar från Lena 70