Nära mig i soffan sitter en liten tjej
med det blonda håret samlat i en tofs.
Hon har benen uppdragna under sig,
delvis gömda under en rosarutig klänning.
Barnet lutar sig emot mig och säger:

- Hurdan var min pappa, när han var liten,
hade han klänning på sig ibland?
Och varför, VARFÖR slängde du det där
fågelskelettet han hade sparat?
Han blev jätteledsen förstår du.

Hon tittar med stort allvar på mig:
- Du skulle sagt förlåt, farmor!
Ja, det skulle jag verkligen ha gjort,
säger jag högt till mig själv.
och smäller igen fotoalbumet.

I verkligheten finns det ingen flicka.
Hon dyker ändå upp, då och då.
Hon sitter som en "Mollganna" i ljusa kläder
och tittar så innerligt och kärleksfullt på mig.
En dag finns hon där. "Farmor" hoppas än...