I dag bubblar dikter som utmanar smaken
och luktar som diktarens magsjukdom.
Nu saknas funktionen "den stora kloaken"
likt Cloaca Maxima fordom i Rom.

Kloaken som funkade förr, i antiken,
ha bortkopplats i vår poetiska ström.
Det puttrar och jäser i dikternas diken
av orenligheter i diktarens dröm.

Den gamla kloaken med utsläppets flöden
behöver nu lagning och reparation.
Förgiftning och sjukdom kan leda till döden
för dikten i nutidens generation.

Poeter.se och avloppssystemet
behöver funktionen att rensa sin skit.
Att släppa ut dyngan är själva problemet
och göder i lönn poesins parasit.

Man måste bli bättre att själv kritisera,
sanera sin kvalitativa idé.
Det bästa väl vore att själv censurera
och tvätta sin tanke i diktens bidé?

För annars så måste poetredaktionen
bli tvungen att laga sin avloppsfunktion,
sortera och rensa i diktproduktionen
och tippa allt snusk på en sopstation.