Redan medlem?
Logga in
Mitt absurda skitliv
De senaste 45 åren i mitt
så kallade liv har varit ett
enda gigantiskt psyksjukt
fiasko, en konstant djävulsk
mardröm, och ett snurrande
psykotisk kaos, kryddat med
de bipolära maniernas
fullständigt sanslösa excesser.
Depressionerna har varit som
att vara fastgjuten i betong
och dumpad i en djuphavsgrav,
och i kombination med de vidriga
gränspsykoserna så har inläggning
på psykiatrisk klinik varit vanligt
förekommande bisarra fenomen.
Men det nämnda är ingenting
jämfört med den schizofrena
psykosen som jag led av i ett år
1986-87, vilken gjorde att jag
var nära att ta livet av mig.
Jag tar lithium sen 2014 så
det är lugnt med min bipolaritet.
Det senaste 1,5 året så har jag
mått mycket bättre, vilket beror
till stor del på mina medmänniskor
och på mitt skrivande som har
höjts i kvalitet avsevärt och betyder
att jag har någonting att fylla mina
dagar med här på rättspsyk där jag
vårdas sen tre år tillbaka på grund
av att jag eldade upp en stuga som
jag hyrde av kommunen. Jag blev
bipolär på grund av sömnbrist och
gränspsykotisk, men det var även
en hämnd mot kommunen för att
de inte skötte om stugan.
Jag tände även eld på en vind i en
fastighet i Örebro 2014, då jag var
totalt blackout psykotisk.
Innan det i hela mitt liv så har jag
inte haft någon kriminell belastning
och har inte sysslat med droger.
Jag har bara skrivit och kämpat
med mina psykiska problem.
Min pappa tog livet av sig natten
mot min elfte födelsedag den
5 maj 1976. Noll krishantering och
sorgeprocess. Jag gick in i ett sjukt
tillstånd men ingen i min omgivning
lade märke till det och jag kapslade
in hela traumat och min själ och mitt
psyke blev till en tickande bomb, som
briserade inuti mitt huvud i början av
september 1986. Jag hade plötsligt
inte någon identitet, inget jag.
34 år senare så ligger i min säng och
skriver. Jag har blivit erbjuden en mindre
stuga av kommunen i utkanten av stan,
vilket har medfört att mitt tålamod
med denna avdelning har sjunkit
avsevärt. Jag tycker att jag verkligen
har ansträngt mig för att vara en god
vän till människor, men det är fan nästan
aldrig någon som kontaktar mig, vilket
är synd för jag har mycket bra att ge.
Är det så att jag skrämmer bort folk
med mina texter? Är jag helt enkelt
bara för mycket? Jag är fullt medveten
om att jag alltmer har blivit en hänsynslös
konstnär. Jag tänker hyfsat självständigt
och går mina egna vägar för att jag måste.
Jag har alltid kännt mig annorlunda, och
det beror inte på mina psykiska problem.
Har alltid älskat att vara ensam, lekte
ofta ensam som barn. Mina bästa
vänner i livet har varit mina härliga katter.
Jag är i många avseenden en riktigt
egocentrisk men också kärleksfull katt.
Corona ligger som en kall och blöt filt
över så mångas psyken och liv, man
blir orolig och trött. Jag sover 10 timmar
per natt men ändå känns det som att
skulle behöva sova 10 timmar till varje
förmiddag. Det sitter en lyckligt kvittrande
liten fågel mitt i det bedövande omänskliga samhällsmaskineriet. Den sjunger kärlek.
Övriga genrer
(Pastisch/Hommage)
av
Johan Bergstjärna
Läst 130 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2020-08-06 10:47 
|
Nästa text
Föregående
Johan Bergstjärna
Senast publicerade
Jag hade ingen mamma och pappa Den rädde och frusne pojken inom mig AB Svensk Kärlek Jag är gränspsykotisk, ADHD, Aspergers... Mitt hjärta fyllt av ett varmt ljus Det skulle behövas kärlek nu Kärleken är den smärta du inte kommer undan Kärleken är det enda andrummet i en värld av kaos 
Se alla
|