Jag läste dessa snörätta rader 
då såg jag bakom en ovarsam mening grenverk förändras. 
Löven höll fasta grepp om virket men en kvist hade redan lossnat. 
Dovhjortens mule sökte sig fram till en flöjt. 

Förbländad av min längtan möter du dig själv, 
dock utan fiol och stråke. 
Ty ärr som iris fångar på min tidsyta 
är endast barnets skri ur höstens mynning. 

Allt tillintetgjort nu till slutna ögonlock och obetydligt. 
Blott en förnimmelse så avlägsen fjärran, 
att de förenade med marken, 
hör krysoliter strömma under gräsets hud