I dimman lever vi levande och ni döda,emellan murar och stora stenar.

Slöjan tunn emellan vill inte ge vika vi är skuggfigurer utan slut.
Någon vill hänga mer svarta gardiner emellan som svart vore normalt och gängse.

Ropen hörs emellan världarna,de studsar som ostyriga bollar hit och dit.
ingen vet om någon vill besvara ropen.
Vi dränker oss hellre i saknad och en grumlig sorg. Suddar minnen och lägger på ett tjockt lager rädsla.

Någon rycker till minns farmors kanelbullar och doften av glada fjärilar.

Andra förlorar sig i smärtan efter
ha levt i en kokong av öm gemenskap som bytts ut till ett isflak utan slut.

Andra drar åt sidenbanden och vrider kotten på kransen åt rätt håll medans en tår glider ner och nästan släcker ljuset.

Någon halkar i leran och hittar inte gravstenen med guldbokstäver och minns inte längre den dagen mormor dog. Allt blev ett töcken och ett hav av känslor att navigera i.

Andra skämtar skrattar och får farmors ögon att glimma till och vilja säga något.

Döden är ett stort skämt ändå en illusion som täcks i tjära men blommar i medvetenhet.