Skjortan

”Å, fy fan.” Kaj sträcker sig efter skjortan som hänger på sängkarmen, trär den på sig och knäpper brännvin. Han reser sig omständligt. Byxorna har han redan på sig. Liksom strumporna - det som är kvar av dem.
Det är endast skjortan han eventuellt bemödar ta av sig innan den sjätte ölen sänker honom vid tjugotvåsnåret. När han sedan vaknar har han endast tre saker och ett känsloläge i huvudet. Korv, öl, mjölk och ”fy fan”.
Han skjuter det som är i vägen framför sig med rollatorn och kör fötterna i skorna som står parkerade vid ytterdörrens tröskel. Tar hissen ner.
”Å, fy fan.” Varför bor han vid foten av stans enda jävla uppförsbacke? Att gå upp för den är ett moment som plågar honom varje dag. Och har gjort i ett decennium. Så länge har han varit pensionerad. Men ut ska han? Ja, något måste han ju göra.
Som arbetsför var han bilburen och rutinerna var andra. Och öl mitt i veckan var det inte tal om.
Till yrket var han skogsarbetare och satt vid spakarna under avverkning. Vad som kunde hända om man körde grotskotare på bakfyllan blev han smärtsamt varse sent åttiotal. En tidig marsdag gick hans kollega, tillika bror och sambo Lars-Göran på ett pass morgonen efter en blöt natt på bykrogen och avslutade dagen som ansvarig för tre arbetskamraters död. ”Fy fan”. Kaj tänker på det varje dag. En trettio år lång bearbetning som aldrig kommer att fullbordas. Någon hjälp för att hantera tragedin erbjöds icke från arbetsgivaren. Och runt Kaj ekade tystnaden. Tomheten. De hade levt i symbios. Inte behövt någon annan. Inte trott sig behöva någon annan.
Ett par dunkar i ryggen och striktare regelverk var vad som bjöds. Och dagen efter täckte de kvarvarande skogsarbetarna över den nedblodade snön med granris. Och så satte sig Kaj bakom de spakar som brodern dagen innan somnat över. Och fortsatte avverkningen. Som om ingenting hade hänt. Trots att allting hade hänt. Det fruktansvärda avskrevs som arbetsolycka. Oaktsamhet gick inte att bevisa. Men Lars-Göran försköts av byn och flydde tjugoåtta mil norr ut, varifrån det året senare rapporterades att han gått ner sig i dyn. Om det var metaforiskt eller inte brydde sig inte Kaj om att ta reda på. Ett fortsatt brödraskap var hursomhelst otänkbart. Och han bommade igen broderns sovrumsdörr i den gemensamma lägenheten. Och ensamheten tog hans plats. Ett sällskap av luft och minnen. Som växte sig grandiost den dag han lämnade ifrån sig hjälmen, blåstället och nyckeln till grotskotaren.
Nu står han och flåsar på toppen av backen. Och svär. Över alltings jävlighet. Och saliv droppar ner på kragen. Och svett från rygg och armhålor fuktar den skjorta han möjligen skall vara i stånd att ta av sig ikväll. Kassörskan har för länge sedan givit upp sitt vänliga försök att konversera med den dagliga kunden med tre stående varor på rullbandet. Ett och samma uttryck tillbaka. Det helt slutna. Han får vara ifred. Allt medan den lilla staden förflyter, försök till moderniseringar grusas och kassörskans tinningar grånar.
En dag sätts centralnyckeln i dörren till den lägenhet vari reklamblad, korvplast, ölburkar, tomma toarullar och år av sorg skjutits åt sidan. Bildat en allé utmed den väg han varje dag har gjort sig fram till dörren. För att sätta fötterna i skorna och gå uppför backen.
Kaj har tagit av sig skjortan, somnat och inte vaknat. Efter en månad har ekonomisystemet hos hyresvärden reagerat med ett rött utropstecken intill hans namn. En utebliven hyresinbetalning. Man ringer några gånger på den fasta telefonen innan man åker dit med centralnyckeln.
Lägenheten töms av hyresvärden och bohag och garderob körs till Myrorna. På kyrkogårdens glänta av glömda minnen får han en plats.
”Skogshuggare möter baby doll”. Influensers instruerar. Ögon inramade av tunga solfjädersfransar tar in. Tar upp. Suger åt sig. Som svampar. Med putmunnar.
”Blek oskuldsfull hud mot lite grovt, skitigt och slitet, så där. Helst av dyrt märke förstås, hehe.”
Men det har de ju inte råd med.
”Det är mer äkta med äkta!” fnissar de i doften av malmedel och ’Jag blir hellre jagad av vargar’ på dålig radiomottagning. ”Kolla den här! Sååååå skogshuggare! Och röd och svart som jag älskar. Fatta den med magknut och sjuuuukt korta shorts till det. Snacka skogshuggare möter baby doll. Omg! Och bara trettio spänn. Vem regerar vid korvmojen ikväll? Whoop, whoop!”
De lämnar Myrorna. Den ena med en kasse. Och en känsla av triumf.
Den rutiga skjortan på nu. Röda och svarta rutor. Uppknuten vid naveln. Och kvällsvisionen som sprakar.
”Jag ska dricka så många öööööl! Men alltså shit vad andfådd man blir. Helt svettig. Fy fan, varför bor vi vid stans enda uppförsbacke?”