(Det förekommer en viss möjlig förberedelse till alkoholkonsumtion i texten, vilket jag ber om ursäkt för.
Något senare kommer jag att kompensera läsaren för detta genom att presentera någon text ur domstolssammanhang, om mord eller möjligen dråp.)

(Det är ju rent av hopplöst, så fort en stackars skrivare vill skriva, en skapare skapa, då är det plötsligt lunch och en annan måste avbryta för att inta en smula föda, så möjligt nedsköljt av någon drickbar vätska.)

Jan var ute och spankulerade en smula då han fick syn på Janette, en bit bort på samma gata.
Då hon verkade vilja maskera att hon alls sett honom men ändå ville framstå som lätt ledig och tuff.
Öppnade hon matintaget en smula och sände iväg en stråle saliv som träffade kanten på trottoaren, vilken var så klädsamt beklädd och som skodd, med en sarg av sten.
Jan kände genast hur löjlig hon framstod i sin passion för att imponera.
Han kände spår av hån i sitt inre.
Skulle han säga något om saken då de möttes?
För att ytterligare som spä på hans möjliga känsla hon kan ha som tänt inom honom, vek hon av in på en asfalterad gångväg mellan tvenne hus och försvann ur hans synfält.
Nästa gång de möttes skulle hon nog framstå som en person, han kände en smula aktning för.
Men som sagt, i den grabbens fantasi, framstod hon som hyggligt löjlig, så högst märkbart demonstrativ och som markerande sitt revir.
Ungefär som gubben Hansson som då han full som ett ägg, steg av bussen och befanns pissa mot ett träd, vilket i sig stod och såg litet torrskoddt ut.
Men kanske var det tacksamt över att få en smula väta på sig efter en period av torka, ofallet regn.
Gubben Hansson verkade inte lida av torka precis, hade väl tagit sin dagliga tur till systemet, några kilometer bort och köpt billig whisky och några billiga ‘vinare’…?










m