Mångas upplevelse är påtvingade förändringar i pandemins spår.

Påtvingad förändring skapar ofta motstånd till förändring.
I motståndets spår- stress, sorg, frustration, förvirring, ilska, oro och rädsla.

Tänker på människans förmåga respektive motstånd inför förändringar.

Reflekterar över frågan som många bär:-”När får vi återgå till det normala”?


Vad är då ”normalt”?

”Normalt” som i förväntat?

Normalt som i ”genomsnittlig”?

Funderar över vad det ”normala” är?
Människans levnadsvillkor ser ju väldigt olika ut.

Det tycks vara ”normalt” att vara allmänt missnöjd medan det tycks ”onormalt” att finna mening i det som är...

Reflekterar över att det tycks vara ”onormalt” att i solsken dansa naken på gatan i stan när det första ljuvliga sommarregnet faller...
- medan det tycks ”normalt” att byta bil till varje pris oavsett vad det kostar mänskligheten...


”Normalitet” är en egenskap om innebär att en variabel lever upp till en viss norm eller regel i multivariabla sammanhang.

Naturligt som i naturliga cykler?

Liv är naturligt i ständig rörelse och förändring är naturlig del i liv.


Avsaknad av det ”normala” och längtan efter det ”gamla normala” är ett sätt att se o välja liv.
Bär människan motstånd till förändring så utspelar sig en ofrånkomlig kamp både utom o inom.
Är det så att människan känner sig hemma i att kämpa?

Är kamp det ”normala”tillståndet?


Speglat i naturen-i det naturliga- kämpar trädet emot att släppa sina blad på hösten?


Människan kan välja att kämpa emot naturen tex genom att manipulera skog på olika sätt.
Är det ett ”normala”?
Är det naturligt?

Väljer människan att kämpa emot naturligt för att nå,få och ha det ”normala”?


Det är inte möjligt för liv att återgå till det ”normala”.

Liv kan levas i naturligt flöde eller i motstånd.

Livets polariteter-i rörelse eller stagnation.


Är det så att det ”normala” valet för människan är stagnation?

Kämpar vi emot den del av verkligheten som är en pandemi?

Ur ett perspektiv tvingar pandemin fram förändring
och ur det motsatta skänker det möjligheten att göra nya val.

Människan i pandemins spår väljer eller blir tvingad till att ompröva hur vi levt våra liv, vad vi anser är sant o viktigt och om det kanske finns andra ”bättre” sätt o val att leva.

Mycket som helt enkelt tidigare accepterats börjar granskas ur ett ”högre” perspektiv när liv ställs på sin spets- eller?

Livet har ingen möjlighet att bli som igår,
kan ej återvända till hur det var för ett år sedan.
Floden bär ingen tanke på att ”vända om” eller hur?

Är rädslan vi upplever inför förändring i sig-en pandemi?

Kanske en viktig fråga är:-”Hur vill jag välja att ta ut riktning i liv i nu?

All respekt för vars och ens upplevelser, tankar o val. All medkänslans kraft till alla som lider i Covids spår. Jag bär lång erfarenhet av att kämpa o vet hur kampen tär.
Reflektionerna är mitt försök att om möjligt skänka lite ljus i mörkret.
Tack!













Tacksamhet

AiA Maria den fria