Det finns många råd för den som vill skriva
en bok och en del av dem är exempelvis att
ha en början, en mitt och ett slut.

En del säger också saker som att det är bäst
att börja med slutet. Med vilket brukar menas
att om det är en deckare, det vill säga en
detektivhistoria,

där upplösning skall kunna förklara hur det
skedde, varför det alls 'gick som det gick', samt
vem eller vilka som fått ett skeende att bli,
utspela sig.

Vilket i sig brukar vara att klura ut en historia,
ungefär som en bilolycka, att det och det hände,
att det ena lett till det andra och så för att det
som hände skedde, så utvecklades det hela till
just en viss mängd olyckliga omständigheter.

Om dessa inte hade hänt så där som de gjorde,
så skulle det som senare tog sig ut som just
omständigheter, inte alls behövt hända.

När en skrivande person väl fått ihop ett rafflande
händelseförlopp, är det dags att ta sig an början.
En del människor vill hävda hur en möjligt läsare
skall kunna fås att 'fångas' av berättelsen, sugas in
i handlingen och vara som 'hopplöst förlorad'
och manad till att av ren nyfikenhet lockas att läsa
'mera och mera', till sista sidan.

Där dessutom skall kännas efter någon tid även undra
'men hur gick det sedan'? För de inblandade och varför
verkar det finnas luckor i berättelsen?

Författaren har lämnat något över till läsaren att själv
föreställa sig hur att fylla dem. Hur en berättelse
börjar kan visst vara av betydelse.

Men det viktiga är nog hur att behandla språket och
inte vara behäftad med fel, så där så att läsaren mera
koncentrerar sig på felaktigheter i texten, än själva
handlingen i sig.

Om det är en bok vilken översatts från ett annat språk
exempelvis, bör översättare ha en aning om vad det
är för slags bok samt ha någon sorts insikt i att det
kan vara skillnad på exempelvis 'engelsk engelska',
'australiensk engelska och 'amerikansk engelska'.

Vidare om handlingen utspelar sig i en speciell region.
Ha inte bara förståelse, utan även känsla för hur att
alls som översätta. Så en författare kan få syssla med
en del 'källforskning' först, om personen ifråga skulle
ha andra erfarenheter än de gärna erforderliga.

En del skrivare har inte givit en bok förut och andra
är redan kända av läsare. Men även den vilken givit
ut böcker förut kan ju 'ha en svacka'.

Första delen, utöver miljöbeskrivning och ett språk
som kan tilltala, bör kunna innehålla och presentera
ett persongalleri vilka individer kommer och går
i handlingen vartefter.

Vidare några sidospår, vilka förklarar saker eller mest
utgör mer eller mindre 'utfyllnad' i berättelsen.
Sidospåren kan också 'lura' läsare att tro på dem som
att leda någon annanstans än in i 'återvändsgränder'.

Sidospår i en bok påminner om hur att krydda mat,
vilka ingredienserna är och så vidare. De vilka skrivit
redan en serie om kanske tre eller sju böcker, kan
tycka sig något lärt sig hur att 'göra', hantera
'saker och ting'.

Men det kan vara en luring, för alla böcker en författare
söker skriva, bör ha just sådana ingredienser som driver
en berättelse vidare och får läsaren att njuta dess smaker,
dofter, miljöbeskrivningar.

Det har blivit populärt att utveckla skrivande med att ge
sina huvudkaraktärer brister, för att de skall vara 'mänskliga'
och inte 'övermänskliga'. Ungefär som tecknande av serier,
målare av tavlor, byggare och utmejslare av konst i alla
dess former även de utvecklat en egen stil.

Ungefär som dans eller plötsliga känslosamma utbrott,
vilka kan yttra sig i sång och dans. Lusten till, i vilket fall.
Så kommer då också själva lusten att 'göra'.
Mera om detta i bok tre, kapitel sexton.
Nu är det verkligen hög tid för lunch, eller vad säger du?