dina nyspruckna ögon
jag var allt
och jag var ingenting
flagor av tid som vinden
fångat i månljusets sista serenad
min själ föll ihop
som en punkterad lunga
rann som kristallklart svart vatten
över hennes violmjölkvita händer
nätterna vilseledde mig
in bland falska syrenbersåer
som svallade fram
ohämmat
blåvioletta vågor
ur de uppslagna arkens
blekgrå alplandskap
i sängen låg jag
ofta och lyssnade
på den stillsamma pulsen
i mitt hudlösa bröst
ekon
av tiden som flytt
till
en plats där kvällen
var 1200 gånger
starkare
än på
jorden
ur akvarellmålningen ovanför min säng
rann en vinterblå bäck
in i mitt sovrum
förde mig
bortom vågskvalpen
och vindarna
genom de susande skogarna
in till rummet
där du satt vid ett litet bord
i din röda klänning
såg med dina nyspruckna ögons
öppna
oändliga
famnar
och målade
citrongula trädgårdar
i svävande morgonljus
svallade fram i mitt hjärta
och sjöng
om allt det
som ännu inte varit