Det gör så ont, du tokfurste
Du plågar mig med din sanning
Som är min
Ej lika djupt
men ändå
Jag har stirrat mot horisonten
Jag har gått i din rödrosa skog
som var min blåsvartagrå
Jag har känt dvärgar
som var skuggor av frid
Jag har vandrat i labyrinten
med osanna utgångar
Tittat upp och sökt
Mitt ljus
Men först,
bodde jag i dimmornas land
där skuggorna levde
ett annat liv
än mitt
Jag har smetat ner väggar
med grå ångest
Jag har krälat
på tapeter
för att hitta ett hål
att krypa in i
Det svarta
Tysta
Tomma
Jag har levt ett liv
som var taget
ur livets bok
där andra bestämde
vad som var
och vad som är
En skugga
en substanslös varelse
en död
en ingen
En ny medicin
Ditt ljus
Mitt ljus
Jag fann en lärare
till livets metod
Tyst satt han där
och lät mig växa
Lät mig tömmas
på all smärta
Lät mig se ljus
Lät mig se solen
Lät mig
Och jag växte
Med bestämda steg
gick jag mot horisonten
ut ur min skog
den blåsvartagrå
Lämnade mina skuggor
och mitt land i dimmorna
Jag hämtade den lilla
tog henne med mig
på livets vandring
plåstrade om hennes sår
lindrade hennes smärta
Förklarade varför
så som min lärare
förklarat för mig
Hon växte
blev stor
hann ifatt
mig
Jag blev en helhet
Jag såg kaskader av ljus
en färgprakt
så oändligt underbar
att den lyfte mig
upp bland stjärnorna
Jag såg världen
Och jag förstår
varför jag var oälskad
även den som oälskar är ett offer