I realskolan hade vi en lärare i engelska
som dessutom var rektor.
I hans lektioner ingick att läsa innantill, han korrigerade ständigt uttalet på de som läste ibland med bestraffningar av olika slag.
En gång skulle jag läsa en text som innehöll Houses of Parlament och Westminster Abby.
Jag läste långsamt de svåra orden, han blev mer och mer irriterad med mitt uttal och korrigerade mig gång på gång.
Till sist gick han fram till mig vred om håret ovanför örat och lyfte mig, en så kallad uppsträckare, jag upprepade ”Houses of Parlament och Westminister Abbey” gång på gång med av gråt darrande röst.
Till sist släppte han taget.
Så var det på den tiden.