Den sommaren var augustimörkret inte sig likt. Inte varmt och omfamnande. Mer  hemlighetsfullt. Lite skrämmande. Som fyllt av ondskefulla främmande ljud.

Det ryktades att en främling, en vagabond,
uppehöll sig i Gnesta. Att han kanske slagit läger vid Kinds uthus. Där jag passerade på väg hem om kvällarna. Spanade lite oroligt däråt. Spratt till vid minsta ljud och skyndade på stegen. Men såg honom, det gjorde jag aldrig.

En kväll hördes ljud utanför vårt hus. Som om någon strök omkring där ute. Var det inte smygande steg över altangolvet som hördes? En skugga som drog förbi fönstret. Eller kanske bara rädslans väsen. Jag vågade aldrig se ut.

Morgonen därpå var dörren till ankburen öppen. Av det unga ankparet fanns inte ett spår. Inte en enda liten fjäder.

Solo in Soho gick varm den månaden och Phil Lynnot spelade i Södertälje. Jag var där. Ännu kan jag, i varje ton, ana den rädsla jag hade. För denna okända luffare. Men fanns han verkligen? Än idag vet jag inte. Kanske var det räven som tog ankorna.