En bekant satt en gång på ett tåg, han åkte tåg till och från jobbet varje arbetsdag, men det här var på våren, precis första dagarna i maj. I varje fall så kände han inte de andra passagerarna och kände aldrig någonsin igen någon från dag till dag. Så där som det kan hända sig i en del böcker eller filmer. Att resenären skulle känna igen en eller annan i tågets vagn. Sådant händer nog bara i något manus någonstans. Plötsligt hörde han ett meningsutbyte han inte blev riktigt klok på.
Den konversation som bröt luften likt en slö kniv, fördes i viskande ton.
Röst ett.
- Klockan två.
Det gick flera minuter innan en annan röst bröt in och svarade.
Röst två.
-Va?
Röst ett.
- Klockan två.
Röst två.
-Va? Va menaru, klockan är ju...
-Riktning, militärsnack, din jöns.
-Åh, jaså. Vasaru för nummer?
-Två.
-Aah.
Titt i riktning klockan två. Där satt det en asiatisk tjej med... det var nog det han syftade på. Hennes underbara ursprung.
-Ser du?
Kom det som ett brev med posten.
-Aa.
-Mmmm...
Litet menande så där.
-...Stora...ögon.
-Va? Ögon?
-Aa. Medlem i hemliga klubben?
-Äh?
-Du försökte alldeles nyss få mig att fatta, nu är det nog din tur, dums kalle...
Sedan var det bekantingens tur att gå av på mitten. Han slog igen boken med en hörbar smäll, reste sig och gick som demon strativt genom vagnen och ut i mera verkligheten, försvann sedan i vimlet på den där (gamla goda) tiden station Karlberg var i bruk för pendlare. Uppför trapporna, ut genom spärren, förbi pressbyråkiosken, förbi busshållplatsen i riktning Sankt Eriksplan.