berättar om den vita ormen
som levde sitt liv på Insjöns botten
den hade lärt sig tala tungornas språk som yngel
de blinda lyssnade förstrött, men blev ändå förtrollade
gnistrande bloss slukade alla som föll
kanske berodde det mesta på enformighet
eller för mycket okunskap
gränsen pendlade allt som oftast
mellan dal och topp
du känner sjukdomens hinnor
sluta sig över ditt huvud och historien
drabbar dig, rymden skriver in dig i sina nätter
men du måste lära dig att se i mörker
mumlade ormen

kärleken väljer
Gudarnas kungarike finns inom dig
för du åt den, smaken av äpplet krasar ännu
mellan dina tänder
saften finns på dina läppar
och de blinda fortsatte gapa
fortsatte svälja allt strömmande regn
som föll över de törstande

akta dig för den vita ormen
den äter ditt hjärta, sliter dig i stycken
Myten fortsätter att andas hos alla som ser olyckliga ut,
ävenså djuren på Zoo