när jag tänker på
alla som i trasiga skor går
varför trampar de på, redan såriga tår
det måste vara något som gått förlorat
eller blivit förstorat
månne ödets ironi, livets symfoni
jag tassar i mina fotspår
går bakåt, medan jag ser framåt
vid horisonten åskmoln flockas
ryser ögonen lockas
några frågor har rätats ut
många har ödslat sitt krut
om jag från början knipit min trut
kunskaper kommer medan vi oss lär
men även de på sinnet tär
vandringen i trädgården
ger både sorg och glädje
men mest sorg när frosten
vävt sitt nät över natten