Sover i kokong av neonfärgat regn. Blandat med cocktaildrink någon mixat ihop.
Tröstar sig med favorit filten. De drömmar ametisten i sitt lila sken vilar tillsammans med rådjurskid och hennes vänlighet. Tillsvidare rymden dansar i sina högklackade stövlar. Med sin läckra korsett med noga knuten rosett, hon äger scenen. Testar att vara i sig själv bara för en stund, men klarar inte ens av det. Ute vissnar viskande orkidéer. Mestadels vindstilla hägring. Tussilagon för länge sedan förvandlats till grön jade. Gårdagens smulor förblindar skönhetens elfenbensvita väsen. De skuggor hon tidigare lämnat efter sig ännu en gnutta vemod bakom varje gatuhörn, bakom varje gränd. Tennsoldaten i sin blekhet sakta tynar bort. Sagolik är ändå trollsländans vingar. När hon följer med på en resa ingen av oss tidigare upptäckt. Vintern, inte än, men väldigt snart. Ett regn töar bort. Likaså lusten i lusthuset. Närgånget gladiolus pryder hennes väggar som om det vore affischer från sina minnens glansdagar. Kommer att tänka på att den vilande undulaten ännu inte rört sig. Hon såg hennes livlösa väsen. Kände sorgen. Som om den var hennes egen. Aldrig mer en fågelbur. Alla fåglar bör vara just det. Fåglar. Sucken hon hörde. Smeker fortfarande. Hon känner regnet. Det neonfärgade. Hon vaknar i sin kokong. Sovandes.