Men mest gillar jag ditt regn. Det som sakta droppar över mig. Samtidigt som liljekonvaljernas klockor slår. Gryningen aldrig mer en förtrollad dröm. Sagolik är segelbåten på upptäcktsfärd någonstans där moringaträdet alltid grönskar. Redan efteråt skuggan svalkar. Förundrad över midnattens magi, du porlande sommardun. Funderar över om vidsträckta ängar av tussilagon och hennes ebenholtssvarta sorg, om det någonsin kan läka. Skrattgropar i snön, den som så småningom faller. Blandar turkost med brunt. En vintage känsla sveper över mig. Lämnar en citrin, den gula ädelstenen, lägger den i din hand. Vänder mig tyst om och förvandlas till pärlhyacint. Vandrar på våran gata täckt av minnen från de virkade stränder med varsamt inlindade snäckor. Ser pärlemor försvinna i den vita sanden. Isbiten smälter i det undermedvetna. Samtidigt lämnar staden mina fotspår. När den vackra handstilen smeker pappret, dikten skriver sina egna ord. Även om korparna stilla väntar på höstens färger av orange. Somliga njuter av flortunn beröring. Ytlighetens vulkanutbrott sprider ut sitt ego av lava, som breder ut sina vingar över himlens nätter. Utan att vidröra det sköra, det hårda skalet som av pansar sakta smulas sönder. Försvinner i berguvens näste, finner snart vänskapen i sig själv. Om än tusen drömmar bort. Innanför fjäderdräkten ett hjärta av hopp. Smekande vindar och molnen som tillslut skingrar sig, berguven följer dem med blicken. Som om stjärnorna vore en del av mina egna kristaller. De som glittrar och inte dömer. En natt då även övergivna stränder hittar hem.