Han var osäker på mig eftersom jag förhöll mig
allvarlig utan att driva med honom,
ibland bortom hans egen fattningsförmåga.

Jag skilde mig på så sätt från den omgivnings
människor han var van vid.
Hans egna familjemedlemmar brukade driva

med honom och trots att jag var bekant och
även en smula indragen i den familjen,
verkade jag måna om att varken håna honom,

driva med honom eller vara sarkastisk på
något sätt. Jag gjorde och var
på ett sätt som stort verkade skilja sig från

den familj han var släkt med. Jag ansträngde
mig verkligen om att behandla honom
som en människa, som någon värd att vara

mot som en egen individ med egna känslor,
smak och vilja. Jag tyckte om min roll
och mötte en sorts skepsis ändå från en som

när som helst verkade vänta sig rapp som från
en svingad i luften piska, en sorts
ögonblick då masken skulle falla, den kom ej.