Oväntat delar sig den lilla grusvägen i två riktningar.
Kanske anade jag redan då att jag valde den utan återvändo.

Slött tassar en blek septembersol ner för rakväxta granstammar.
Tänder sin skymningsglöd i den mjukt böljande mossbädden.
En förnimmelse av att tiden står stilla infinner sig. Tystnaden
intar min tankesfär.

Vänder blicken åt vänster och inser att omgivningen dramatiskt
har förändrats. Upp mot mig blickar en djup ravin. Med en rysning
tvingar jag ögonen därifrån. Tycker mig se det ljusna framför mig.
Kanske väntar där en glänta i skogen. Skymtar snart spåntaket på
en grånad timmerstuga. Skorstensrök som ringlar upp mot en mörknande
himmel. I fönstren dansar fotogenljus lojt.

Undrande stannar jag bilen. Öppnar dörren betänktsamt och kliver ut.
Så står hon där plötsligt. En äldre kvinna med hår som lockar sig ner
över axlarna. Lite krumryggad. Hennes mörka kjol tycks smälta samman
med gårdsplanen. Blicken nyfiket granskande. I uthuset råmar en ko lite
ödsligt. Vi står där ordlösa. Omgivna av tät skog. Möjligtvis någon stig
har gömts där av kvällen. Men ingen öppning skymtar mellan träden.

- Välkommen, vännen! Som jag har väntat dig, säger hon överraskande
hjärtligt med en lite skrovlig röst.

Lite brydd frågar jag henne hur jag hittar till Velgunaho. Hon skrattar
pillemariskt. Ruskar på huvudet.

- Ja, du. Härifrån kommer man omöjligt dit, svarar hon.

Rädslesävligt vänder jag mig om. Åt det håll jag nyss kommit ifrån. Till
min förskräckelse finns där enbart en smal vindlande klippväg utmed
berget. Ingen väg.