Såg en kyrka vars spira försvann i rymden

Den höga kyrkporten hade nötta beslag, de svarta grindarna innanför stod vidöppna. Det enda ljud som hördes i kyrkorummet var råttsvansarnas dragharmonika över de oroliga löven och suset av anderöster. Skuggorna tog plats på de slitna bänkarna, vars kulör inte gick att urskilja genom smuts och spindelnät. Grå rök slingrade sakta mot de målade freskerna i taket

En solkig ängel hängde ensam ovanför predikstolen, som var i olika stadier av förfall. Här och där genom smutsen gick det att urskilja små fläckar av vitt och bladguld. Det var allt som var kvar efter förgängelsen. Över de en gång vackert målade stuckaturerna, nära taket bredde spindelnäten ut sina slöjor som draperade sig i allt längre gardiner. Kyrkorummet var invaderat av stora spindlar, som tog sin uppgift på stort allvar, att väva ett törnrosaslott för de osaliga som vistades där tills vägen hem öppnades även för dem

Altaret som var av sten, stod längst fram i koret. Det höga fönstret längst bak var det enda som var obefläckat av smuts eller spindelväv. Ljuset strålade in genom fasettslipat glas i regnbågens färger. Centralfiguren bländade vitklädd i törnekrona och utsträckta händer. Inget mörker rådde på den kraft den vita duvan svävandes över törnekronan

Men över altaret hängde korset upp och ned och under stod demonen översteprästen i sin helgedom. Liksom Karon i sitt rike. I de tomma ögonhålorna pyrde glöd. Kraniet var bländande vitt, helt avskalat allt liv. Det sägs villkoren är olika i livet, men efteråt kommer räkningen

Vid midnatt började kyrkklockorna alltid att sjunga ding dong ding dong..ljudet fick kyrkan att skälva och hela bygden omkring darrade, vred sig i sina sängar. De visste om, de visste om att mörkret invaderat fädernas kyrkorum

Men strax utanför kyrkporten stod ljusbäraren som en församlingsmedlem placerat i jorden. Varje afton smög han sig dit och tände ljusen. Han tände inte enbart till allhelgonahelg. Varje kväll placerade han nya ljus i den gjutna manshöga ljusstaken för han ville ge hopp åt de osaliga andarna.

Skuggorna längtade efter ljuset och brukade därför varje natt samlas omkring ljusbäraren tills en tät dimma bildades. Glimtar av röster och ansikten gick att urskilja. En dov sång brukade stiga mot natthimlen..dessemellan brukade mirakel ske och en slocknad stjärna tändes åter ..