Det var en sådan där fin sensommardag hösten 2016, innan det stora bullret kom, det som bara några år senare skulle lägga sig som en sorts deprimerande dimma över världen. Likt röken från ett ständigt pågående vulkanutbrott. Det hände sig en helt vanlig underbart solglansig dag i nådens år och alla verkade som uppsluppna, precis alla i hela den lilla fina köpingen till stad, som fåtts att växa över sina bräddar. En händelse i skolmiljö hade renderat i en anmälan som gått till domstolens revir, med advokater inblandade och allt. Målet för dagen hade kommit upp, människor ur litet olika läger hade kallats. Människor befolkade en smula byggnadens mycket besökta kafeteria, av såväl klagande som de vilka blivit en smula tilltufsade av att ha blivit anklagade för det ena med det andra. Där satt en far med sin son, några av faderns vänner, advokaten även, för att njuta en kopp hett samt någon slags bakverk. De såg inte alls nedslagna ut, trots att det var de som ville framföra vissa klagomål på en lärare i en skola nära till. De kallade i målet verkade ta det lugnt och de ville vara där i god tid för händelserna. Där, en bit bort, satt även läraren och hans biträde, några vänner eller bekanta säkert. Plötsligt hördes det omisskännliga ljudet av vad som nog var en sorts ljudupptagningsmaskin. Först några inledande fraser och så sonens röst, som precis alldeles nyss verkat klaga på att chokladen var för het i glaset, det var för litet av grädde samt att bakelsen 'verkade ha bakats igår'. Ungefär samma sorts röst hördes nu strömma ut ur en väl dold inspelningsapparat. Det lät ungefär så här.
- Så du menar att du inte vill ge mig högre betyg än C? Du ska ändra det till A. Hör du det? Annars kommer min pappa se till att du inte kan använda benen igen. De kommer att krossas och du kommer inte heller att vilja vara lärare. Kanske väljer han att statuera exempel på dig. Han kanske kommer att ge sig på valda delar av din familj, som han gjorde med den där kvinnan du vet, som sjukskrev sig på obestämd tid, när hennes syster råkade ramla nerför en hög trappa...
Rösten tystnade då apparaten stängdes av. Det stilla sorlet av vanliga röster i rummet verkade ha tystnat. Det hördes här ingen nål falla, men hade det där slamret av krossat glas och porslin varit en nål istället, hade det kanske inte liknats vid en. I övrigt var där hyggligt tyst. En uniformsklädd polis hade visst vägarna förbi. Han verkade vända sig till mannen vid gossens sida och frågade vänligt.
- Är ni den pojkens pappa?
Något svar hördes inte komma och mannen i uniform gick långsamt vidare. När salen som målet skulle hållas i var fyllt åtminstone av rättens ledamöter och läraren med följe trädde in, syntes inte skymten av pojken och pappan med följe av 'vänner och bekanta'.
Det sades efter en stund att målet hade ogiltigförklarats därför att klagomål hade dragits tillbaka och läraren var fri att gå. Utomhus sjöng inga fåglar i träd eller på tak. Fortfarande var vädret...