Natten faller sakta in i gryningen

Ruvar sina skuggor i det bleka
morgonljuset

Ingenting känns tryggare än så
Ingenting är heller riktigt givet

Inte ens den nya dag som gryr

Ändå ruvar skuggorna med tillförsikt
Inuti det värmande men bleka
gryningsljuset

Vaggade till sömns av morgonen

För att sedan långsamt låta sig
återuppväckas

I den dunkla men så vackra skymningen