En ovanligt vacker rent italiensk sommardag i juni, kom det sig att en glad lärka till kvinna kom visslandes vägen fram. Det var en sådan som privat och lätt grusad sak och dessutom såg hon något längre fram skymten av en karl. Då dessa människor verkade vara ungefär i jämnhöjd med varandra kom ett sådant där litet replikskifte till i ett stycke luft, som annars bara skulle ha kunnat stått för sig själv helt.
Den unga kvinnan som kan ha varit en 23 år ungefär yttrade ett glatt.
- Varför står du och hänger mot staketet?
Och unga karln som kan ha varit 25 år, men var närmare 27 år gammal svarade närmst ystert, ty när kjoltyg närmade sig hans person han kom att lysa upp.
- Jo, jag kollar hållfastheten i själva verket.
- Jaså, jag fick för mig att gräset såg mera grönt på min sida.
- Det kan du få tro, men så i sjävla verket...
- Va? Svor du nu din... din...
- Fan, jag kom på svaret i korsordet.
Uttryck med kraft, 3 bokstäver på B9.
Sedan uppstod en sådan där liten paus i finpratet och har den inte tagit slut nu så står de där nog än, som två prunkandes vinbärsbuskar i en berså.