En lägenhet utan fönster. En pojke med en groda i famnen. Mamma är en robot. Det är ingen som vet att pojken existerar. Pappa är
en gränslös och sexualbesatt framgångsteolog på dekis men på alla fotografier ser alla så glada ut. Pojken vill inte leva längre sen hans storebror omkom i en trafikolycka. Dagarna är ett evigt monotont pissrunk. Mammas ögon blinda i ett euforiskt kaos av ingenting.
Grodan är pojkens enda riktiga vän och han tycker om att vandra i kulvertsystemen under sjukhuset och sjunga. Pojken vägrar att gå till skolan och har blivit en hemmasittare som lyssnar på punk, the cure och joy division och han är inte medveten om att han är helt klart gränspsykotisk. Men mamma är så kristen, optimistisk och glad för sin nya äkta päls.
Pappa har knullrufsigt hår och läppstift på skjortan när han kommer hem från jobbet och ser inte på pojken när han talar med honom.
Pojken har bestämt sig för hur han ska begå självmord. Lägenheten har inga fönster och ett strömavbrott gör allting alldeles kolsvart.
Pojkens äldste storebror rumlar in, påverkad av att sniffat thinner och rökt hasch, och skriker: jag hatar dig som pesten pappa!! Pojken flyr och gömmer sig under sin säng med ficklampa och några lektyr samt grodan som är hans ende riktige vän och en slatt whiskey. Vad skönt att slippa skolan och mobbingen. Vad skönt att slippa få huvudet nedkört i toaletten.
Vad underbart att snart vara död som Ian Curtis i joy division. Mamma och pappa knullar som två robotar på nätterna så att han inte kan sova. Pappa lever lyxliv på kredit och är bipolär uppe bland de rosa molnen, och 10 år senare död via självmord. Pojken blir en notorisk brottsling med eldsvådor som specialitet.
Mamma blir en nobody fastvuxen i TV-soffan.
Den äldsta brodern går det riktigt bra för sen han hade blivit av med sitt missbruk och han är föreståndare på ett kristet behandlingshem för spelmissbrukare.