Nuets saklösa sinnelag
är öppet, på vippen,
precis på väg att;
ett abstrakt fenomen
- men tveklöst här,
på fall;
ja, nuet faller, tumlar,
alltid uppenbart och ifrågasatt,
regnbågigt, horisontiskt,
ett slutet universum
vari dörren ut är dörren in;
ett öppet fängelse
där handfängslen är vingar
Nuet kastar sig ut
med tankarna vikta
Du kysser din älskade,
begraver en katt som slukat världen
Nuet är ett omöblerat rum
mellan dina hjärtslag,
uppträdda på ett radband
Nuets virvlande hypotes
släpper loss en storm av mod,
en orkan av räddhåga
Du flämtar i fallet
nerför knapp nöds snäva ränna
Du sveps genom din samtid
i städernas brus,
i susande skogar,
i kuratorsexpeditioner och parkeringshus
Snö från granar, frisk och kall,
sveper längs din nacke;
en fräschare än fräsch Satoristöt
ekar nerför ryggraden,
men i ruelsens stunder rinner ett glödgat spett
upp i rumtiden;
en kobra ser dig stint,
en katt vädjar om din uppmärksamhet,
musklerna sluter leden om dagens värk,
tarmfloran jobbar i det fördolda,
småfåglar ryker
som Mariannes hår över Leonards kudde
utanför köksfönstret
i första februaris 20 minus
En mugg hett Twinings Earl Grey
öppnar den tunga porten till 1967
på vid gavel
Ravi Shankars album Portrait of Genius
på hög volym
fyller husets alla vrår
med sitar och tabla
och en transtemporal magi
som bara kan jämföras
med den teleporti till treårsålderns Örstig
och Linudden
som doften av gullvivor i maj åstadkommer,
svävar mig ljudlös
Twiningsaromen och Shankar lyfter mig tillbaka
in i en osedvanlig ungdoms vilda vargvittring
på liv och död
i Guru Sunes riddarvackra 60-talsansikte
när han öppnade värld på värld
som jag anträdde
i exotiska teers heliga bouqueter;
la kursen för detta liv i förundran,
där och då
Katten sitter i mitt knä
medan jag skriver,
ser upp på mig
som vore jag en gud
Jag blåser honom i pälsen bakom örat
mellan dessa ord,
och han är lycklig
Jag känner mig varm
och ovärdig
Ravi Shankar är en andlighetens vårdkas
ur medio av ett 1960-tal
som finns i ett fjärran förflutet,
men förändras dag för dag