Farsot, den sot,
far tar med sig hem,
från sina resor,
i mera verkligheten.

-

Märkligt så det kan bli, Henrik kan inte längre
dra sig till minnes exakt när den pesten började.
Var det sent i december 2019
eller kan det ha varit strax efter jul 2020.

Kort sagt regelvidrigt syns minnet vara.
Som en slags dagen efter festen,
försöka komma ihåg vad som hände i början,
mitten och som nog fast mera slutet.

I slutet måste han ju ha somnat förstås.
Skulle han annars kunnat vakna alls sedan?
Förmodligen i en sorts mental
men litet meningslös dragkamp om att 'ha rätt'.

Eller i alla fall 'delvis få rätt'.
Där han kan ha avgått med en halv seger eller inte.
Han vet minsann med sig
hur envis en trött person kan vara.

Få människor är mer envisa
än de 'bara tror att det har rätt',
trots att mera verkligheten uppenbart påvisar att
'så är det nog inte'.

Själv har han från gång till annan
samlat sig en smula
till att vilja bidra
till den sortens bataljer.

-

Orsaker till att inte ens vilja vara senkomiker,
tips till Ossian, Jeanett, Kaj eller Eva.

Att inte komma alls, är förstås ett som alternativ,
till sen ankomst, där andra kanske väntar.

-

Femtiosju sätt att ta sig av daga.
Avstå för att göra det, genom att skriva en bok
om något som ligger dig varmt om hjärtat.

Intervjua en kvinna om hennes beslut
att inte besöka Borås i mogen ålder,
om än hon kan ha besökt platsen som 'liten'.

-

Ibland har ett 'jag' helt enkelt ingenting att säga.
Det är som att vara en av flera under en begravning.

Bara en yttrar sig i taget, en själv blott tänker.
Ibland kommer du på dig med att undra.

Vad gör du där, varför kom du ens dit.
Men du vet förstås din plikt i att närvara.

Du bara bedrar med att vara, där du är.
Utan just din närvaro kunde någon som undra.