Ett urdrucket glas.
Kvar endast cocktailbär.
De som levde drömmen.
Om något så exotiskt.
Som en San Francisko drink.
Men det var tiden före efteråt.
Det som finns kvar.
Några stänk av förlorad evighet.
När saknaden inte ännu upplevts.
Vad är då dess verklighet?
Stundtals full av beundran över livet.
Det som sedan kom att rodna.
Bakom varje skört rosenblad.
Där även taggen har sin doft.
Trots att den river sönder det inre.
Längs grusgången det skymtas.
Samma sanning som då.
Fast inom sig de svarta stränderna
sträcker ut sig.
Ju intensivare blick.
Desto mer att älska.
När allt det andra tystnat.
Vem ska ge den sin röst?
Tvinnad njutning jag spinner hennes garn.
Med färgnyanser av mörk indigoblå.
Stirrar ut över ingenting.
Hon stirrar tillbaka.
Som om jag inte fanns.
Som om jag vore genomskinlig.
Klamrar mig fast vid fjärilarnas gråt.
Självtröst när resan snart är över.
Färdas över kärlekens aska.
Det den lämnat efter sig.
Minnen av smekningar.
Ingen längre ger.
Bakom varje blinkning.
En ny tidszon svävar förbi.
Varje årsring bär sitt eget förlåtande.
Men allt jag kan göra är att bara vara.
En del.
Av de hjärtslag.
Som gör mig.
Till den jag är.
När jag blundar.
Och känner.
Isande närvaro.
Jag smälter.
Som en isbit.
I ett drinkglas.
Med San Francisco.
Kvar endast cocktailbär.
Som berättar.
Sin egna.
Historia.